Den svenska konceptkonsten är vildvuxen, mer uppblandad än renlärig, men inte desto mindre, eller snarare just därför, värd att återbesöka, reflektera över och omsätta i nya kretslopp. OEI # 52 SV KONC KONS vill göra just detta och är det första sammanhängande försöket att nedteckna och analysera konceptkonstens historia i Sverige. Att konceptkonsten inte fick något brett genomslag på 60- och 70-talen betyder inte att de idéer som cirkulerade internationellt under dessa år inte blev föremål för egensinniga tolkningar även i vårt land. Men det är inte oproblematiskt att importera modeller från exempelvis det amerikanska konstlivet och anpassa dem efter svenska förhållanden. I Sverige finns ingen Clement Greenberg, och ingen Joseph Kosuth. Men den svenska konstscenen var inte heller någon isolerad enklav, och konstnärer som J.O. Mallander, Mats B., Nils Olof Bonnier tog intryck av vad som hände i New York och i de stora internationella utställningarna vid tiden. Samtidigt finns det andra genealogier som många gånger är mer påtagliga i en svensk kontext: Fluxus, naturligtvis, inte minst genom Bengt af Klintberg från tidigt 60-tal och framåt. En annan utvecklingslinje som har marginaliserats i historieskrivningen är konceptkonstens relation till litteraturen. Inte desto mindre får det konceptuella betraktas som ett privilegierat fält för materiella och mediala överklivningar, och i en svensk kontext gör sig en rad konstnärer påminda: Carl Fredrik Reuterswärd, Åke Hodell, Sten Hanson, Bengt Adlers och Leif Eriksson som alla representerar ett konceptuellt förhållningssätt med en ambivalent men högst påtaglig relation till litteraturen. Konceptkonsten beskrivs ofta som den första globala konstriktningen som en rörelse som uppstår på många platser vid ungefär samma tidpunkt samtidigt som de engelskspråkiga konstnärerna snart kom att inta en dominerande ställning. Detta har kritiserats under senare decennier och en rad försök gjorts för att lyfta fram praktiker från till exempel Sydamerika och Östeuropa. Den nordiska konceptkonsten har dock inte blivit föremål för motsvarande intresse (även om Kalmar konstmuseums utställning hösten 2010 måste nämnas som ett försök i den riktningen). Hur kan det komma sig? Vad gäller den svenska konceptkonsten handlar det till stor del om praktiker knutna till ett alternativt kulturliv. Om 60-talets experimentella scen var centrerad kring Moderna Museet, så innebar efterföljande decennium att motsvarande aktiviteter flyttades till andra och mindre sammanhang: konstnärsdrivna projekt, tidskrifter och småförlag. Arbeten som endast i undantagsfall distribuerats via konstens breda kanaler, och som inte i någon större utsträckning har samlats och visats på museer och i andra offentliga sammanhang. Ett resultat av detta är att en omfattande minnesförlust satte in redan i ett tidigt skede, för att sedan leva kvar och amplifieras i historiska översiktsverk, samlingsutställningar osv. Den polariserade debatten kring postmodernismen bidrog möjligtvis också till att befästa en förenklad bild av det svenska 70-talets isolationism, och på 90-talet tycks konstnärer och kritiker ha varit alltför upptagna av den internationella konstscenen för att bry sig om inhemska föregångare. De konstnärer som tidigare varit marginaliserade, kunde under dessa år rentav höra sig beskrivas som icke-existerande. En central poäng är därför att numret, bredvid nyskrivna essäer, lyfter fram och tillgängliggör dokument som visar vad som faktiskt gjorts. Det handlar om verk, böcker och tidskrifter och andra projekt som Mats B., J. O. Mallander, Björnligan, Nils Olof Bonnier, Anders Bergh, Bo Söderström, Sten Hanson, Bengt af Klintberg, Erik Dietman, Carl-Erik Ström, Jean Sellem, Leif Eriksson, Susanne Högberg, Per Wåhlström, Bengt Adlers, Beth Laurin, Claes Tellvid, Peter Andersson m fl.