Joseph Martin Kraus (17561792), som ofta kallats "den svenske Mozart" en lika stor förolämpning för båda dessa musikgenier föddes samma år som kollegan i Miltenberg, i det natursköna Odenwald sydost om Frankfurt a.M., skickades till jesuitskolan i Mannheim, påpassligt nog då med "världens bästa symfoniorkester", och sedan till Erfurt för juridiska studier och därefter till Göttingen, där musiken tog över. "Göttinger Hainbund", grogrund för Sturm und Drang, präglade mycket av hans tankevärld. Studentkamraten Carl Stridsberg lockade Kraus till Gustav III:s Stockholm, och efter ett par slitsamma hungerår fick han uppdraget att komponera musiken till Kellgrens första operalibretto, Proserpin, som vid en generalrepetition på slottsteatern övertygade kungen att detta var löftet om fortsatta operaframgångar. Kraus fick beställning på en opera att inviga det snart färdiga nya operahuset på Gustaf Adolfs torg och skickades på en "kortare resa" runt Europa som blev fyra och ett halvt år och tog Kraus överallt, med besök och lovord hos Gluck och Haydn i Wien, medlemskap hos Pater Martini vid den berömda akademien i Bologna, två år i Paris med allt vad det kunde erbjuda av musik, och så hem till Stockholm med kapellmästarjobb och direktörsposten vid musikakademien, enligt brev hem "rena tukthusarbetet". Det sista storverket blev sorgemusiken över Gustaf III efter mordet på maskeradbalen 1792, ett av de förnämsta requiem-liknande verk som kan tänkas. Kraus skrev drygt 200 verk och den stora musikvärlden börjar alltmer upptäcka att Kraus var en sann kollega till de där wienska stormästarna. Eftersom Kraus också var en intellektuellt klarvaken konstnär Kellgrens, Bellmans, Anna Maria Lenngrens och andra konstnärers gode vän är det en sann fröjd att stifta bekantskap med en av de största tonsättarna i svensk musikhistoria.