I omkring 150 år fungerade Kungl. Musikaliska Akademien inofficiellt som landets enda myndighet på musikområdet, med statsanslag till konservatoriet och nära förbindelser med regeringskretsarna. Liksom i det svenska musiklivet i övrigt var dess internationella kontakter länge koncentrerade till Tyskland. I denna studie granskas Akademiens policy gentemot Tyskland efter nazisternas maktövertagande och hur den tog sig uttryck under åren 193045 i inval av tyska ledamöter, studieresor, stipendier, yttranden om uppehållstillstånd för judiska musikerflyktingar och uthyrning av lokaler till nazistiska föreningar. Dess driftige sekreterare under krigsåren, tonsättaren Kurt Atterberg, var en av det dåtida musiklivets mest inflytelserika personer. Han tilläts agera tämligen självständigt gentemot Tyskland i en intrikat balansgång som också främjade hans egna intressen, medan Akademiens egen hållning tidvis var både ogenomtänkt och godtrogen. Efter kriget tvingade tongivande musikkritiker i Stockholmstidningarna fram en uppmärksammad granskning av Atterbergs relationer till Nazi-tyskland. Kommissionen frikände Atterberg från alla anklagelser, men de många affärerna och de dåliga relationerna till pressen skadade Akademiens anseende och bidrog till att dess roll som musiklivets centrala myndighet överflyttades till andra institutioner i början av 1970-talet.